Ni minns väl att jag skrev i september att vi hade betäckt Odina igen och att vi ska få ett nytt föl?
Nu har det snart gått 11 månader sedan betäckningen och vi är bara några dagar till dagen D. Fölvakan är i full huggning då man räknar att fölet kan vara färdigbakad redan 20 dagar innan beräknat datum. Idag är det 12 dagar till beräknat datum. Vittra, det förra fölet, kom ca 1-2 dagar innan, minns inte hundra.
Går inte att ta någon fin bild på Odina om hon inte har ätit och när hon har ätit – så syns det att hon har ätit. 😂
Dock är det mycket som tyder att det är nära nu även om det är 12 dagar kvar.
Bäckenbanden har släppt.
Juvret är fyllt.
Vaxpropparna (kanske kristaller?) kommer och går.
Gnuggar med svansen mot allt i sin lösdrift och hage konstant.
Mycket förvärkar.
Slidan är slapp och svullen.
Så man försöker nu ha koll i stort sett hela tiden. Sitter med min iPad bredvid mig konstant med övervakningskamerorna påslagna. Det är egentligen bara när jag är på jobbet som jag inte har kameran i gång. Sömnbristen börjar dock tränga sig på och jag har börjat blivit lite beroende av energidryck igen. Men snart är detta över hoppas jag, så man kan återgå till det normala igen.
Och vi måste även i samband med detta inlägg bara ta denna fantastiska bild på Odinas mage från grodperspektivet! Hur rolig är den inte? Den är dessutom väldigt söt för man ser den lilla vita fläck hon har bakom frambenen. Odina hade varit i våra ägor i ca ett halvår innan jag upptäckte fläcken. Förresten det finns en ännu bättre historia med detta underverk till bild om ni kollar här nedan!
The masterpiece of photograph hamnade visst med i originalbilden! Så hysteriskt roligt när jag tänkte att jag hade världens plan för bilden och så dyker ens egen näbb med! Kan säga att jag dog en smula. Tur att det finns redigeringsprogram som kan bara trolla bort ens nuna bara sådär på fem sekunder.
Försöker att återgå till normalt liv igen. Eller ja, till att få igång bloggen igen heter det. Det händer saker hela tiden som jag skulle vilja dela med mig av men orken och tiden gör att det fallerar. Man fokusera på ett andetag i taget helt enkelt!
Så åter igen kan vi göra en snabb summering:
Vi har fått en liten kyckling som lyckades kläcka fram från vår förra hönsgrupps ägg. Vi har haft totalt 16 ägg i kläckaren men endast en kyckling kom ut tyvärr. Så den fick leva ensam i några dagar.
Till slut fick ”Kompis” två polare att hänga med. Tyvärr, har båda de avlidit av någon märklig anledning. Och nu letar vi febrilt efter nya vänner utan framgång. Skulle tro att äggbristen som är just nu har påverkat säkert att folk blir sugen på egna höns. Nu har vi även fått klara tecken på att Kompis är en tupp. Så nu är det bara att leta reda på ett gäng damer.
Och dessvärre måste jag även meddela att båda kaninerna har gått bort. Först Kurt, vita kaninen, som gick bort i påsk. Nu bara för några dagar sedan hittade jag Mimmi, svarta kaninen, död i sin bur. Ingen aning om hur de har dött, men mest troligt sviterna från branden som varit orsaken antar jag. Så oerhört tråkigt oavsett vad.
Jag är så fruktansvärt less på döden nu kan jag lugnt lova. Kan bara oturen sluta nu snart?
Ett mirakel har skett! KANINERNA HAR ÖVERLEVT BRANDEN!!!! Förlåt, jag är inte utropsteckenmissbrukare i vanliga fall, men detta är för sjukt för att vara sant!
Det var igår, två veckor och två dagar efter branden, som N ringde mig när jag var på mitt avbytarjobb. Jag gick i godan ro och hämtade massa kor som inte självmant gått in mjölkroboten. N: Du, jag har ett litet dilemma. Jag kikade in i ladugården nyss och tyckte jag såg Mimmi hoppa där inne. Jag: Eh men va? Är du säker? Det är ju helt sjukt. N: Nej, jag trodde först det var en hare men ser nu att det är Mimmi… OCH NU SER JAG KURT OCKSÅ!
Barnens kaniner Mimmi (svarta kaninen) och Kurt (vita kaninen) efter branden som fått komma till en provisorisk bur tills vidare.
Strax därefter lade han på för att komma fram till hur han skulle lösa situationen. Det är inte många gånger i mitt liv jag har gråtit av lycka men denna gång var det ett sådant tillfälle man kan inget annat. Tills oron kommer.. Är de skadade? Har de öronen kvar? Haltar någon? Hur magra är de? Är det bara att avliva dem?
Mimmi, maj 2021.
Han ringde upp lite senare och berättade att han hade fått tag i Kurt och att han höll på att fånga Mimmi. Och mitt i samtalet lämnar han allt och lyckas fånga henne. Så fantastiskt! Förutom att de bara har överlevt branden så är det fascinerande att de dessutom var i stort sett utan skador! Mimmi såg ut att ha lite mindre päls än vanligt men att hon inte tappat mer fluff i den branden är ett under. Annars var Kurt inte fullt lika vit längre.
Kurt december 2020
Dem var såklart hungriga. Och alla typiska livstecken fanns där. De åt, drack, bajsade, kissade och skuttade. Självfallet har vi även rådfrågat veterinär och så länge inget annat avvikande sker behövde vi inte uppsöka dem.
Alla i vår närhet och även så vi fattar inte alls någonting kring detta. Hur har de överlevt branden och brandröken? Hur har de inte dött av skräck när lågorna kastades på dem? Hur har de klarat sig utan mat och vatten i drygt två veckor? Hur har de överlevt rävarna som smyger förbi här titt som tätt?
N hade precis lämnat av Kitty till skolbussen när han fann kaninerna, så hon var helt ovetandes. Så när hon kom hem från skolan så stod jag och Sally ute och mötte upp henne för att se om hon upptäckte att det var uppskottat till kaninburen. Det gjorde hon inte men när hon upptäckte det så var det enda hon kunde säga var: Hur? Och skratta i mellan med ett nytt – hur?
Monty Python and The Holy Grail – The Killer Bunny scene. För dig som är känslig och inte sett tidigare varnar jag för något otäck scen.
Jag har alltid sagt sedan vi fick Kurt att han är kaninen från Monty Python and The Holy Grail s scen med mördarkaninen på skoj. Jag funderar så skarp numera om på riktigt att det ligger något i det. För alltså vad klarar inte våra kaniner om de inte klarade en brand som denna? De är riktiga monster-super-kaniner! 😎
Alltså vilka hektiska dagar jag har haft sedan senaste blogginlägget. Inte mycket tid för att bara vara i mina egna känslor. Vilket har varit mycket skönt men känner att i samband med det har bloggen fått sacka efter. Jag skriver oftast blogginläggen när jag inte kan somna för jag har insett att bara få skriva gör att sömnen kommer till mig. Så jag kan känna mig tvärpigg innan jag öppnar datorn och fram till att jag har tryckt på knappen ”publicera inlägg”. Samma sekund som jag gör det somnar jag nästan med fingrarna på tangentbordet. Så bloggen har blivit min form av terapi.
Det finns två olika vägar att ta för att komma till oss och vanligtvis tar jag den ena nu under vintertid då det är ett måste med fyrhjulsdriven bil den andra vägen. Vi brukar kalla den för ravinen för det är en djup dal där i stort sett alla fastnar vintertid om det är fel väderlek ute. Och som jag skrev i inlägget om branden så gick inte min Subaru att rädda. Bara det är en sådan sorg, ingen skönhet men jämarns vad jag har gillat den bilen!
I vilket fall som helst, när ena dottern ringde mig i torsdags och sa att vår hund Djidji var på rymmen och hon misstänkte att hon var ute på storvägen så fick jag så lov att ta den andra vägen. Vilken chock det var att se ladugården från den vinkeln. Det är som några grannar har sagt att hela landskapsvyn har förändrats. Från det hållet ser det verkligen ut som en krigszon! Jag tog en bild från barnens busshållplats för att jämföra som ni kan se på bilden ovan. Den nedre bilden tog min dotter Kitty två dagar innan branden, för att hon tyckte det var så vacker himmel den morgonen och hon hade lämnat sin telefon hemma. Den övre bilden tog jag i fredags när vi väntade på bussen.
Ja, helt plötsligt ser (vad andra har sagt om vår gård) den maffiga gården så fjuttig ut. Det ryktas om att en tidigare ägare en gång i tiden har valt att riva en intilliggande gård för att vår gård skulle se större ut. Men det är som det är.
Igår var vi upp till Luleå och hämtade min ”nya” bil. Höhö, jätteny kan man knappast kalla den, utan bara 34 år gammal. Så varje bil jag har skaffat mig de senaste åren blir bara äldre och äldre. Men nu kan jag återgå till jobbet igen. Vill ju inte ha en värstingdyr bil när jag jobbar inom koladugården. Den kommer lukta en del som ni förstår. Men nu tar jag mig fram i alla fall och bilen i sig verkar fräsch och helt fungerande. Det känns toppen!
Jag har även denna helg utsatt mig några gånger för kontrollerad eld. Och det känns faktiskt helt okej! Har svårt för mysfaktorn men får inga ”bad issues”. Då tycker jag levande ljus har varit mer triggande än en brasa i kamin eller i grillring som jag har testat på i helgen.
Något som varit mer triggande är dessa vantar på bilden ovan som jag hittade då mina som jag haft sedan branden var borta. De luktade jättemycket get. Så känslan av att de funnits blev påtagligt. Saknar dem små liven så…
Idag blir första gången jag är ensam på riktigt efter branden. Eller ja, barnen är hemma idag tack och lov! Tack gode gud, så har min dag varit hektisk med massa möten att hålla mig till och mitt i alla möten fick jag hunden på rymmen hemmavid. Tack och lov hann jag bara hem så hade hon kommit hem igen.
Idag gjorde jag något jag både längtat till och våndats över – åkt till stallet för första gången sedan branden. Och ja, känslorna svallade över kan man säga. Både att jag är så glad över att de inte bodde hos mig och att Snyggingen är världens bästa kurator! Tacksamhet över att jag har dem kvar. Men känslorna av sorg till djuren som omkom i branden var också överhängande. Känslan av att ta i päls och borsta är jämnlik med getterna. Och det är så sorgligt, men tänker att allt kommer att vara lättare för varje gång jag är där.
Så idag testade jag endast Snyggingen, då jag hade både tidsbrist men även att jag visste inte där och då om jag skulle klara av båda hästarna. Så i sin helhet gick det mesta bra i stallet. Och därför tänker jag att det även borde gå med Odina imorgon.
Ni vet, jag känner lite som man brukar säga i hästvärlden att ramlar man av hästen är det bästa att bara hopp upp på hästen genast igen för att mota bort rädslan. Jag tror att väntar jag ut för länge med hästarna trots min rädsla så finns risken att jag ballar ur helt och hållet. Jag har redan haft ett uppehåll på 13-14 år i mitt liv och jag vill inte göra det igen! Så på’t imorn igen…
Precis som jag avslutade det senaste inlägget, så säger livet ”ett andetag i taget”. Idag är det prick en vecka sedan branden startade. Och samtidigt som det känns som den aldrig existerat så känns det som det var i förrgår. Helt sinnesjukt! Det är inte förrän nu som man börjat tappa rutinerna med att varje morgon och kväll ska göra ladugården. Men det sitter i ryggmärgen hela tiden. Man ska anpassa hela tiden hur man tänker för att vardagen ska passa in med ladugårdstiderna. Eller att man ska hämta saker i ladugården. Eller vänta här nu, nä, det existerar inte längre.
Jobbigast egentligen är när man är pigdelen av huset eller varje gång man ska gå ut med exempelvis hunden och se ruinerna av branden. Känns som ett krig varit på besök. Man håller i alla fall på med offerterna med företagen som eventuellt ska lejas för bortforsling och sanering. Så förhoppningsvis är ruinerna borta väldigt SNART!
Vår hund Djidji, verkar dessutom starkt reagera på ruinerna då vi upplever att hon har slutat göra sina behov hemma utan vi måste verkligen gå ut på en promenad så hon har neutral mark att vara på. Lite jobbigt då vår backe är extremt hal just nu och sanden vi hade försvann i branden. Enda som erbjuds av kommunen är grus och det glider tyvärr bara på isen.
Åh, det är så jobbigt att känna mig så konstant gnällig. Men nu känns det som man vill bara ha sommar utan is och tillbaka mitt liv med mina djur. Endast en evig önskan men är högst medveten om att inget av detta ger mina djur tillbaka.
Det blev aldrig någon brandbesiktning med brandtekniker. Det blev ingen vidare utredning kring någonting. Så vi kommer aldrig få reda på vad exakt som skapade branden. Helt ärligt känns det som trots det att vi äntligen gå ett steg vidare! Så jag är relativt lättad även om detta kommer såklart följa med en resten av livet med den ständiga frågan om hur branden startade.
Vi försöker blicka framåt nu! Hur framtiden ser ut med djur igen vet vi inte… Djur vill vi ha igen oavsett, men ingen aning alls om hur, vad eller var. Det vi däremot kan skapa förutsättningar inom väldigt kort som vi dessutom började med är hönsen.
Vi har ägg kvar från våra egna höns som inte överlevde. Och det känns som om man ska få någonting tillbaka från förr så är det att kläcka fram kycklingar från just dem. Det skulle hedra de hönsen vi hade!
Tack och lov, hade vi kvar äggkläckaren inne i vårt boningshus. Så idag har vi laddat upp 12 stycken utvalda ägg. Så nu håller vi tummarna för att det är något av äggen som är befruktade. 6 stycken av äggen är våra grönblåa ägg som vi hade 9 stycken likadana under en höna i januari. 9 av 9 ägg kläcktes då i alla fall! Så jag hoppas att i alla fall de 6 stycken äggen också kläcks nu. Samt att det är övervägande hönor.
Hönsen var ändå trots allt det allra första ”lantbruksdjuret” vi skaffade. Dem skaffade vi redan i villan när vi bodde i Bygdeå. Det var även hönsen och odlingen som var startskottet för oss med gårdstankarna. Så de är heliga för oss. Så detta är början på vår nystart. Sedan får man se vart det leder vidare. Ett andetag i taget…
Jag vet faktiskt inte hur jag ska ens börja. Detta kommer nog vara det tyngsta blogginlägg jag förmodligen någonsin kommer att göra.
I onsdags vaknade vi av att räddningstjänsten bankade på vår ytterdörr. Vi ser blåljus och inser att något är galet. N sticker ut huvudet och ser att hela ladugården står i lågor.
Så – så som bilden ovan visar var i stort sett första synen. Ni förstår självklart att vi fick stränga förbjud att gå in och rädda våra stackars djur. Så tyvärr, ingen av alla våra 55 djur överlevde. Det är en sådan stor sorg som jag antar att den som aldrig upplevt kommer någonsin inse hur det känns.
Man kan inte alls sova efter detta. Mardrömmarna spelar upp sig en efter en. Ena gången drömmer jag om hur jag går igenom en genomsotad ladugård där alla hönsen sitter på rad och ger mig besvikna blickar. Nästa gång vaknar jag av att man hör hur getterna skriker i mitt huvud. Oavsett om de mest troligtvis somnade av röken så går det inte en sekund utan att man tänker på paniken de hade därinne. Var någon levande när taket rasade in? Så fruktansvärda inre bilder så ja tyvärr kan jag inte sätta ord på det hela. Så skuldkänslor är den ständiga känslan och maktlöshet.
Jag tillsammans med favoritgeten Jiri sommaren 2022.
Vi vet inte än vad som utbrutit branden och vi vet inte än om det kommer vara möjligt att få svaret på det. Ladugården var självfallet försäkrad men det ger inte tillbaka våra älskade djur.
Även andra saker har påverkats av branden. Bland annat våra två bilar. Min subaru är bara att skrota och var endast trafikförsäkrad så den får vi ingenting för.
Berlingon har skickats till vidareundersökning om den går att rädda. Där har delar bakdelen samt ena sidan blivit brännskadad. Den bilen är i alla fall helförsäkrad med extra försäkringar så vi har en hyrbil i alla fall. Dessvärre kan jag inte jobba om jag har hyrbilen, då jag är rädd att sätta ladugårdslukt och ska bli tvingad till ersättning av sanering. Så nu är jag dessutom akut behov av en skrotbil så fort alla besiktningar av ladugården m.m. är över. Men ändå trots detta känns allt detta materiellt så fruktansvärt fjuttigt.
Det jobbigaste egentligen rent materiellt att ladugården inte finns kvar är att nu står vi helt utan duschmöjligheter hemmavid.
Just nu vill jag bara att allting ska vara klart så de kan bortforsla och sanera. Det känns så fruktansvärt att se förödelsen varje gång man ska ut med hunden. Och varje gång jag ser byggnaden så tänker jag var alla de olika djuren ligger och tycker synd om dem som ligger i röken. Detta även fast man vet att de finns inte kvar mer än möjligtvis kroppsligt. Vi har inte tillåtelse att gå in i området då det är avspärrat av polisen. Främst på grund av rasrisken. Som även bilden ovan visar så pyr det än så inget kan vi göra än på några dagar.
Något annat även bilden ovan visar är att vi har haft besök av nyfikna människor. Man ser alltså att någon har kört upp en skoter upp på vår privata mark och kollat uppe vid ruinerna av ladugården. Känns olustigt men jag vill någonstans hoppas att det är någon som är orolig för att det fortfarande pyr och bara kollat läget. Vi var inte själva hemma vid just detta tillfälle och har inte en aning om vem denne är som givit oss det oväntade besöket. Det som däremot skrämmer mig är just rasrisken. Tänk om någon är där just när det rasar? Så får man ännu större problem. Så kan vi hålla överens om att nyfikna personer, oavsett om man är rädd för att det pyr eller annan orsak, kan hålla sig till vägen nedan för att kolla? Det skulle kännas bäst för oss.
Sist men inte minst i detta inlägg vill jag verkligen hylla alla fantastiska personer som funnits runt omkring oss sedan detta hände oss. Både grannar som kommit förbi med fika och grannar som erbjuder sin dusch till oss. Min fina vän Sandra som startade en insamling till oss! Vänner som hör av sig dagligen och frågar hur man mår och stöttar och peppar oss vidare. Släkt och familj som finns i ur och skur. Sedan att inte att förglömma våra fina kollegor på youtube som bland annat skickade oss blombudet på bilden ovan (brevet bilden nedan), men även alla fina fans som hört av sig på alla våra kanaler. Alla som har hört av sig med egna erfarenheter inom samma tragedi som ger oss hopp om att det finns ett liv som kan fortsätta efter en sådan här katastrof. Alla ni fina människor som erbjudit er att hjälpa oavsett om vi tagit emot hjälpen eller ej så är allas omtanke något som har berört oss så oerhört!
Tack!
Jag är även oerhört ledsen att många fått vänta på svar från oss i frågor och omtankar. Dels är det svårt att verkligen visa sin tacksamhet utan att ge ett helt A4 och den tiden och orken kan vi tyvärr inte ge till alla. Men jag vill verkligen poängtera att vi läser alla meddelanden och blir jätteglada att ni hör av er. ❤️ Det betyder så mycket!
Hoppas alla har en fin helg! Själv är den så bra den kan bli dagsläget. Lite för kallt för min smak. Hemma hos oss ca -19 grader. Kom nyss hem från stallet som ligger närmare kusten och där var det endast -12 grader. Men tillräckligt för att tårna skulle säga ifrån efter man hade fixat allt.
Igår var det 3:e februari och det betyder att det var morotskakans dag. Jag är lite dålig i vanliga fall på att hålla mig till dessa kakdagar även om jag tycker de är lite roliga. Man ska ha ork och lust ni vet. 😉 Kakan blev god i alla fall men jag kommer nog ändra lite på receptet så när jag testat det vid annat tillfälle kanske jag kan lägga ut receptet. Vad tror ni om det?
Igår fick jag mig en fantastisk överraskning när jag skulle ta bilen till stallet. Punka. Yay! Så idag har Nicklas tagit med sig däcket till en däckverkstad här i Ånäset och se om vi har möjlighet att laga det eller om det helt enkelt innebär att vi måste köpa nytt däck. Vi håller tummarna att det bara går att laga. Däckdjupet och dubbarna såg bra ut i övrigt så däcket var inte slitet. Skulle tro att det blev pyspunka efter jag åkte till stallet sist. E4an dit är katastrof just nu då de bygger om vägen, så det känns som en dubbmatta att åka just där.
Imorse fick jag en annan chock. Såg att det låg ”lite” snö på växthustaket. Och när jag kom in i växthuset så hängde det inuti av all tung snö! Eller inte snö, utan rena isklumpar. Det var riktigt tungt så jag fick be Nicklas hjälpa mig att putta ner dem. Tyngden gjorde att det släppte lite i fästena. Så till sommaren får vi bygga lite inuti för att motverka detta till framtida snötryck.
