Utmattningssyndrom – Malin Tarvainen

På väg tillbaka från utmattningen

12 september, 2024 Inga kommentarer

Om man bortser att jag kanske ligger just nu hemma med covid (eller dyligt, inte gjort något test), så är ändå ganska lycklig för att jag äntligen börjat få liten gnutta energi igen.
Det har varit rätt tyst från mitt håll på senaste. Min tanke hela tiden är att jag ska försöka komma igång med bloggen om och om igen. Men livet kommer konstant imellan. Och nu har livet gjort att jag suttit fast i ett utmattningssyndrom under en period.

Så jag har mer eller mindre varit en zombie sedan i början av augusti när jag verkligen tog beslutet att sjukskriva mig. För det var verkligen inte hållbart längre!
Tappade all fysisk styrka och även mitt blodtryck svängde upp och ned hela tiden så jag var konstant svimfärdig – plus att jag dessutom svimmade på arbetstid tidigare i våras.

Men trots den sista periodens jobbiga tid försöker jag blicka framåt, as usual, och är så glad att jag ser framstegen även om jag kommer ta mig ur denna sjukdom.
Jag förstår att många ser att den här sjukdomen som ett blaha då den ter sig så olika från dag till dag. Första veckorna var verkligen en berg- och dalbana i energin. Då kunde jag ena dagen vara pigg i några timmar för att nästa dag vara konstant sängliggandes.
Men om bortser från att jag varit sjuk i någon influensaliknande just nu så känner jag att jag orkar mer och mer för varje dag. Inte så långt som att jag skulle klara av att jobba än, det är en bit bort. Men framstegen är att kunna göra kökssysslor utan att behöva lägga sig och vila efter varje moment. Det är underbart!

Djur, Vardagsbetraktelser

Ingen utbrändhet efter årets pass

9 augusti, 2023 4 kommentarer

Det har varit tyst här återigen. Den största anledningen är att jag har haft en så kallad monstervecka på mitt avbytarjobb (mjölkgård). Det vill säga att jag har varit ensam på plats i 7 dagar med alla larm och vad det innebär.
Kan tyckas låta gnälligt men för mig som inte är van, kan bli lite lätt uttröttad av att vara i den miljön så intensivt. Kan inte sägas för ofta – alla som jobbar inom jordbruk, jag blir så mäkta imponerad av er!

Men summa sumarum kan jag säga att jag faktiskt inte är så uttröttad som jag var t.ex. efter förra årets pass, som var utformat lika.
Jag är så oerhört tacksam för det, men det skrämmer mig samtidigt något fruktansvärt för det har tagit mig ett år att inse hur nära jag var på att bli utbränd igen.

Som sagt så har jag nu två år i rad fått 7 dagar helt själv på plats – eller ja, sker katastrof finnes såklart andra, men i övrigt helt själv.
Redan på torsdagen förra året var jag så slut att jag hade nervryckningar i hela ansiktet dygnet runt. I år ingenting.
Efter jag hade gått av den veckan förra året sov jag i princip hela tiden under några veckors tid förutom när jag gjorde Snyggingen som stod hos mig då eller hade andra typer av ”uppdrag”. Redan dagen efter i år var jag ut och gjorde massa roliga saker, t.ex plockade bär och svamp.
Förra året svimmade jag dessutom i famnen på en veterinär i samband av en undersökning av en häst någon vecka senare. Känns väldigt långt borta just nu kan jag säga.

Jag är nu väldigt tacksam över att jag mår bättre i år än då. Då kan man även tycka i år även varit ett tufft år med bland annat branden som varit tuff för vår familj.
Allt berättar man inte på internet och förra året hände det så sjukt mycket grejer. Bland annat bara veckan före monsterveckan så gick min farfar bort. Så jag gick in på detta pass med en sorg såklart också plus allt annat som sker runt omkring konstant.

Som sagt så mår jag bättre i år. Och jag längtar till nästa pass redan nu, även jag förstår att det kommer ta ett tag till, då min dagar för denna månad lär vara förbrukad.
Likaväl som jag har saknat hästarna galet mycket under dessa dagar (fixar hästpassning som oftast när jag jobbar där) så saknar jag redan att pussa pannan på min favoritko, 828:an.
Fast man får se upp, för som bilden ovan visar så är hon lika duktig på att pussa tillbaka, vilket kan svida lite då en kotunga är väldigt sträv! Min läpp var avdomnad i typ 20 minuter efter detta tillfälle.
Trodde aldrig innan jag börja jobba med kor att man skulle fästa sig vid någon specifik individ när det var så många djur man hade hand om samtidigt. Men tji fick jag, hon har tagit mitt hjärta med storm!

Allmänt, Om bloggen, Psykisk hälsa, Vardagsbetraktelser

Någonstans tappade jag bort mig själv

1 juni, 2022 2 kommentarer

Någonstans glömde jag bort mig själv i några månader och till slut hamnade jag här igen. Så HEJ!

Stora delen varför jag nu återvänder efter drygt en halvårs tystnad är för att jag försökte mig på ett tag att skapa igång en blogg på Tarva gård. Fick tyvärr idétorka med detsamma just för att man har för många hjärnspöken. Sedan har allt bara runnit ur händerna på mig.
Men nu är jag här igen, åter på min egen plattform igen. Nu ska jag inte skaffa mig själv några måsten eller andra typer av krav då jag genomgår just nu en period där jag nästintill är utbränd. Jag vill inte ha några fler skuldkänslor. Så det kommer jag be om ursäkt på förhand för att det kan verkar något hattigt i antal inlägg och hur de kan vara upplagda.
Denna blogg kommer endast vara för att få ur min kreativa sida för skrivandet och för dokumentering.

Men vi kan återgå till var jag är livet idag.

Jag är kvar på mitt ”nya jobb” som jag nämnde i detta inlägg. Det vill säga som avbytare på en mjölkgård. Trivs som fisken i vattnet!
Vår djur just nu är 8 getter (Ralf, Elof, Kruse, Kaffe, Thora, Nonno, Jiri och Baby face), två minigrisar (Alex och Sigge), två kaniner (Kurt och Mimmi), 5 ankor (namnlösa allihopa), ca 30 höns (vissa namngivna och vissa namnlösa) och tre katter (Wille, Dixie och Saida).
Det enda sociala mediet som använts frekvent under denna period är vår youtubekanal. Snart är vi äntligen i den gyllene siffran 1000 prenumeranter, endast drygt 30 stycken kvar!
Jag håller fortfarande på med hästar och håller hårt i Snyggingen! Men utöver honom skaffade jag tillsammans med ett par vänner ett dräktigt kallblodssto som fick sin lilla fölunge den 27/4. Så just nu har jag hand om 3 stycken hästar. Så himla roligt!

**Wild Fortuna** (Fortuna eller fölis som hon kallas i folkmun)
u: Ivarsodina
e: Mörtverdt Jerkeld
ue: Bork Odin

Ja, det var lite kort och gott. 🙂 Nu är det dags att självrehabilitera och ta vara på mig själv och att skriva något i bloggen är ett stort steg i den riktning för min del.

Väl mött till nästa gång!

Vardagsbetraktelser

Oberäkneligt mycket tid

7 september, 2020 8 kommentarer

Halloj i stugan!

Den senaste veckan har verkligen varit kaaaaos! Har verkligen fått lappa minut för minut för att få hela tillvaron och gå runt utan att stressa ihjäl mig. Vilket vore synd med tanke på att jag nyss blev av med min sjukskrivning från ångesttillståndet som var en påverkan av just stress.

Vad har jag gjort denna vecka som gått?

Hunnit åka och titta på två olika platser som skulle kunna vara potentiella nya boende. Varav ett av dem bokade om för att även se huset inuti! Har även hunnit lägga ett bud på en fastighet.
Haft möte med banken.
Haft andra personliga möten.
Köpt en säng åt Sally.
Sålt hennes gamla säng.
Gjort en spirometri (lungtest) för att kolla att jag inte har fått någon påverkan av mitt jobb på salongen. Ingen påverkan alls, yay, som vanligt det vill säga!
Bytt sovrum igen. Vilket betyder att tre rum fick en omrokad här hemma.
Jobbat på salongen med kunder.
Pluggat en massor!

Något som jag inte hade förväntat mig skulle ta så mycket tid var själva studerandet! Visst, jag visste att man behövde avsätta väldigt mycket tid för just det, det är trots allt en 100% utbildning.
I vanliga fall har jag ganska lätt för att läsa fort och kunna utföra uppgifter på ett ganska hanterbart sätt. Det som jag däremot hade inte räknat med är alla timmar man skulle sitta och titta på videos, främst inom fotobiten. Jag har alltid varit den störande personen i mina klasser som alltid suckat åt ”åh nej, är det film IGEN?”. Och när jag i vanliga fall lyssnar på ljudbok och poddar brukar jag speeda upp hastigheten då jag annars tycker folk sällan kommer till saken.
Så när man ska försöka gå igenom videofiler och kan inte kontrollera hastigheten tar det såklart mer tid än vad jag beräknat tidigare. Tur det är roliga ämnen i alla fall, så det väger upp i slutändan.

Evenemang

När jag fyllde 30 år

11 augusti, 2020 8 kommentarer

Hej allihopa!
Det var verkligen längesedan sist och förlåt för att jag inte ens tog mig tiden för att berätta att det skulle bli en liten paus. Det blev nämligen lite ofrivilligt om vi så säger. Åkte dels på en 50% sjukskrivning då jag var på vippen för en utbrändhet och sedan är det så svårt med rutiner när man varken har skolor eller fritids att förhålla sig till!

Vad har egentligen hänt sedan sist då? Jo, jag har trots allt hunnit fylla mina 30 år! Grattis till mig! Fick en ny systemkamera, av mina nära och kära. Mycket bra, dels har jag ambitioner till att starta med shutterstock men även att min första del i utbildningen kommer vara fotoredigering. Så det kommer verkligen bli superskoj! ?

I övrigt hade jag ingen direkt fest. Själv bjöd jag inte in någon utan de som kom bjöd in sig själva, vilket var planen. Ville inte riskera något nu under coronatider så en fest får det bli vid senare tillfälle. Så om någon kände sig oinbjuden så var ingen bjuden. ?

Hoppas ni har haft det fint sedan sist! ? Har saknat er!

Vardagsbetraktelser

Varför jag varit borta från gymmet sedan i oktober

28 januari, 2018 Inga kommentarer

Bland sista gångerna jag var på gymmet antar jag…

Snurrigt värre som vanligt! Är det något jag kan vara expert på så är det att slarva bort saker. Nu när jag äntligen känner att det kan vara dags för gymmet igen så hittar jag inte mitt gymkort! ~~*Paanik*~~ Virrar bara runt här hemma i huset. Tyvärr är det så pass lång tid sedan jag gymmade sist att jag har inte ett minne alls vad jag gjorde av det sist.

Har nu inte varit och tränat sedan i oktober. Very long time ago! Men först åkte jag på en massa förkylningar efter varandra och ~~sedan kastade jag mig själv nästan in i väggen.~~ Vilket gjorde att jag blev tvungen att dra i nödbromsen! Det var verkligen bara jobba, sova, jobba, sova. Inget annat ansträngande fick förekomma. Var verkligen jobbigt nog! Så nu har jag fokuserat på att göra det som är nödvändigast som jobb och dyligt och bara vila därefter. Detta gör att jag mår så olika fortfarande från dag till dag. Vissa dagar mår jag bra och kan jobba en hel dag samt träffa folk osv. Sedan finns det vissa dagar som exempelvis igår är jag så utslagen att jag bara kliver upp för att äta och gå på toa. Tack och lov har det värsta utmattningsdagarna infallit sig hittills på helgerna. Men känner för tillfället att det varit bra att det är en väldigt lugn period på jobbet. Så har bara haft 3-4 kunder per dag vilket har varit nog för mig.

Så idag har jag en otroligt bra dag, där jag känner mig otroligt positiv och skulle nog kunna bege mig ut på vilket äventyr som helst. Imorgon kan det hända att jag har för mycket ångest (som dök upp i samband med utmattningen) för att göra mer än nödvändigt, vilket är troligt då jag upptäckt att jag för det mesta har detta varannan dag. Detta gör att jag hamnar i en ond spiral. De dagar jag känner mig låg ids jag inte ens försöka packa en gympåse, för varför skulle jag ens få för mig att vara på gymmet när man inte vill något annat än att krypa ur sitt egna skinn? Och sedan blir det dagen efter och jag lever precis som innan hösten då jag började bli sjuk i detta och ångrar att jag inte packade väskan när jag står där i en lucka utan kund. Då mår jag bra, inget känns det minsta konstigt och jag kan inte alls känna igen mig i de tankar jag hade dagen innan. Det är sådana dagar jag packar min gympåse på kvällen för att dagen efter träna istället. Och dagen efter känner jag mig som världens mest korkade människa som packade väskan dagen innan. Hur kan man lura sig själv så? Det är märkligt, men det är så jag lever just nu. Sedan ska jag tillägga att alla dagar då jag är låg behöver inte betyda att jag har ångest, utan som igår hade jag ingen energi bara rent fysiskt, bara utslagen. Så med stor risk kan jag skriva idag att jag är peppad för gymmet imorgon, för det lär inte ens hända att jag har minsta lust för det imorgon, utan det lär bara att pina sig igenom dagen i övrigt. Men innerst inne idag, hoppas jag att jag vinner över mina inre tankar imorgon. Jag behöver verkligen få träna. Jag vill träna. Orken ska bara få följa med.