Idag blir första gången jag är ensam på riktigt efter branden. Eller ja, barnen är hemma idag tack och lov!
Tack gode gud, så har min dag varit hektisk med massa möten att hålla mig till och mitt i alla möten fick jag hunden på rymmen hemmavid. Tack och lov hann jag bara hem så hade hon kommit hem igen.
Idag gjorde jag något jag både längtat till och våndats över – åkt till stallet för första gången sedan branden.
Och ja, känslorna svallade över kan man säga. Både att jag är så glad över att de inte bodde hos mig och att Snyggingen är världens bästa kurator! Tacksamhet över att jag har dem kvar.
Men känslorna av sorg till djuren som omkom i branden var också överhängande. Känslan av att ta i päls och borsta är jämnlik med getterna. Och det är så sorgligt, men tänker att allt kommer att vara lättare för varje gång jag är där.
Så idag testade jag endast Snyggingen, då jag hade både tidsbrist men även att jag visste inte där och då om jag skulle klara av båda hästarna. Så i sin helhet gick det mesta bra i stallet. Och därför tänker jag att det även borde gå med Odina imorgon.
Ni vet, jag känner lite som man brukar säga i hästvärlden att ramlar man av hästen är det bästa att bara hopp upp på hästen genast igen för att mota bort rädslan. Jag tror att väntar jag ut för länge med hästarna trots min rädsla så finns risken att jag ballar ur helt och hållet.
Jag har redan haft ett uppehåll på 13-14 år i mitt liv och jag vill inte göra det igen! Så på’t imorn igen…